I väntan på mamma...

Jag trodde att jag skulle kunna skjuta på mitt blogginlägg tills ikväll men familjen Nilsson/Vikström började pressa på om att jag minsann skulle lämna en helgredogörelse. Jag börjar lite grann ångra att jag skrev som jag gjorde i mitt första blogginlägg att jag har som ambition att uppdatera bloggen på söndagar. Snart sitter väl bloggens läsarkrets hela söndagen och trycker F5 (uppdatera) i väntan på ett nytt inlägg. =)

Hur som helst, i fredags tog vi det lugnt på förmiddagen eftersom att jag inte sov så värst bra när Alice låg bredvid mig i sängen under natten. Jag är ganska lättväckt och hon ligger inte direkt still i sängen. Inte alls. Hon bökar runt som en liten gris och använder verkligen hela sin tilldelade bäddyta i olika ställningar. 

Vid lunch gick vi dock till Sjöfartsmuséet och mötte upp Alices farfar som var i stan. Vi började med att äta lunch i form av dillkött i Sjömanskyrkan vilket kan låta lite torftigt om man är van vid innerstadsrestaurangerna men ändå en spännande upplevelse. Klientelet i Sjömanskyrkan skiljer sig ganska markant från innerstadsställena helt klart. En hel del ensamma, äldre människor och uteliggare/missbrukare som hittat in för en stunds värme och social samvaro. Det kändes som en nyttig erfarenhet att vistas i samma miljö som mindre bemedlade människor en stund och känna lite ödmjukhet för den tur man ändå haft i livet till dags dato.

Efter lunchen gick vi in på Sjöfartsmuséets akvariedel och tittade på fiskarna. Alice var lika fascinerad som sist och följde intresserat fiskarna och korallernas rörelser. 

 Alice och farfar...

En random hummer

På lördagen tog vi det väldigt lugnt och gör så även idag. Jag misstänker att en källa till Alices allt sämre nattsömn beror på att vi varit iväg en del den senaste veckan. Först på Åstol under förra helgen och sedan hos Alices morfar. När det dessutom snöade hela lördagen, valde jag att stanna hemma med Alice och låta henne få sova ut ordentligt och minimera sinnesintrycken. Hela dagen blev en lång väntan på att Carolina skulle komma hem, vilket hon gjorde kring kl. 20 på kvällen. Alice blev lite perplex till en början och ville mest vara hos mig. Jag undrar vad som rörde sig i hennes huvud egentligen. Hon insåg naturligtvis att det var mamma som var tillbaka men varför blev hon reserverad? Annars har jag och Carolina kört videosamtal via Skype nästan varje dag under hennes vistelse i San Francisco och Alice verkade då fattat att det var mamma som hon hörde och såg på telefonen.

Carolina kom hem i ett ganska sargat skick. Hon är förkyld och hängig och lider av sömnbrist och av att ätit dåligt under resan. Till råga på allt har hon en minst sagt hektisk vecka framför sig med mycket jobb samtidigt som hon vill spendera tid med Alice. På ett sätt kanske det är bra att avvägningen arbete mot familj ställs på sin spets tidigt i hennes jobbåterkomst istället för att det dåliga samvetet ska krypa fram med tiden?

En positiv sak är att vi förmodligen kommer att boka en resa i mars/april vilken dag som helst. Jag gjorde en gedigen research igår på ca. fem timmar och läste igenom destinations-, och hotellbeskrivningar, jämförde med omdömen på tripadvisor.com, rekade priser på olika siter etc. Det har inledningsvis varit en viss mental process eftersom att både jag och Carolina i grunden inte är förtjusta i charter-, eller all-inclusive-koncepten. Dock insåg vi till slut att första riktiga resan med Alice får bli en kompromiss med oss själva och inte sätta ribban för högt. Vi kommer nog att komma iväg på mer kulturella resor tids nog.