Den mest bisarra husveckan so far...

Som tidigare nämnts "köpte" vi ett hus i Lyckhem (Hovås) i förra veckan. På söndag förmiddag ringde mäklaren och berättade att säljarna hittat ett par nya spekulanter som var beredda att betala mer än oss. Hela måndagen gick vi runt som i ett vakuum och undrade vad som hände egentligen. För att råda bot tänkte vi att vi måste ut på visningar igen för att "glömma bort" huset vi precis hade förlorat. Därför gick vi i tisdags kväll på en visning gällande ett radhus i Åkered (Näset), ett område som vi spanat in för något år sedan i samband med en annan visning. För att göra en lång historia kort så la vi ett bud på radhuset och vann. Mäklaren ringde igår kväll, gratulerade oss, bad att bara stämma av detaljer såsom kontraktskrivning och tillträdesdatum med säljarna. Tiden gick och mäklaren hörde inte av sig. Vi började ana ugglor i mossen. Sent på kvällen mailade hon och berättade att säljarna blivit oense sinsemellan. Frun vill sälja till vårt bud, vilket var 100 000 kr över utropspris (vilket i sin tur hade godkänts som försäljningspris, dvs. acceptpris). Mannen ville dock inte sälja utan köra med fler visningar och få upp priset. Ridå. Nu hade vi förlorat två hus inom loppet av fem dagar. De föregående två åren har vi inte ens lagt ett bud på något hus. Frun ville försöka övertyga mannen om att sälja. Vi var förbannade. Mäklaren var förbannad. Frun var förbannad. Idag fick jag kalla fötter. Två hus inom loppet av en vecka känns inte normalt och jag är rädd för att radhuset är en rebound effekt av det första huset som vi förlorade. Så vi drog tillbaka budet helt och hållet.

Två bra lärdomar denna vecka dock:
1) Vi har i två års tid försökt hitta det perfekt huset utifrån en rad olika parametrar: pris, läge, skick, stil, potential, driftsekonomi etc etc. Vi har dock aldrig satt ett pris på det faktum att vi inte trivs i vår nuvarande lägenhet. Vad är det värt att slippa sova med öronproppar för att spårvagnarna dundrar förbi sovrummet, att slippa fulla människor som skriker om nätterna och bonkar på portdörren eller att känns sig uttittad varje gång jag och Alice strövar omkring på gården? Vi var väldigt skeptiska till att ens tacka ja till lägenheten när vi blev erbjuden visning på den men vågade inte tacka nej ifall vi skulle förlora vår plats i bostadskön. När vi väl blev erbjuden den, och tackade ja till den, tänkte vi att den kunde duga för tillfället. Tills vi hade hittat något bättre. Nu 1,5 år senare sitter vi fortfarande i den. Ett par flyttlådor blev aldrig uppackade. Nu står det istället F.I.S. på dem - "Finns I Sjön".

2) Vi behöver inte hitta och köpa vårt drömhus direkt. I två års tid har vi vänt och vridit på varje parametrar utifrån en rädsla att "välja fel". Eftersom varken jag eller Carolina kommer ursprungligen från Göteborg har ingen av oss en stadsdel som känns naturlig att söka sig till. Ingen del av stan där vi vuxit upp, har familj, och drömmer om att se våra barn växa upp i. Därför har sökurvalet blivit väldigt brett och föremål för mycket vånda:
Centrala stadsdelar = dyrt i förhållande till "hus för pengarna" - dock bra kommunikationer till jobben i stan och lätt att snabbt ta sig hem. Under vår och sommar kanske man till och med kan cykla till jobbet. Lätt att ta en taxi hem sent på kvällen efter en lång jobbdag eller till flygplatsen tidigt en morgon.

Lite mer avlägsna stadsdelar = mycket hus för pengarna men bedrövliga kommunikationer. Vem hämtar Alice på dagis ifall ingen av oss kan komma iväg i tid eller när det plötsligt händer en olycka och hon behöver bli hämtad pronto? Utan familj i stan känns det än viktigare att snabbt kunna ta sig till hem och förskola.

Slutsats: Det är viktigt att trivas där man bor. Ett hus går alltid att sälja igen om "väljer fel" och inte trivs. Det behöver inte vara ett val för livet.

Bifogar några bilder från radhuset som nästan köpte. Det kanske är en och annan som läser bloggen som är nyfiken.

Luften gick ur oss...

... igår förmiddag när mäklaren ringde och berättade att säljarna till huset vi köpt på eget initiativ hittat en annan köpare som var beredd att betala 150 000 kr mer än oss. Frun i huset hade själv visat ett par sitt hus och fått dem att tycka att var så fantastiskt fint att de på stående fot köpte huset. Jag förmodar att kvinnan inte pekade på alla anmärkningar som tagits upp i besiktningsprotokollet eller att de ens fick ta del av protokollet. Enligt mäklaren hade köparna inte heller något aktuellt lånelöfte från banken. Det känns därför som att husprojektet till viss del lever vidare men det var onekligen en kalldusch att få. Vi skulle ju skriva på kontraktet ikväll. Vi ville skriva tidigare men mäklaren kunde inte då han inte ville jobba i helgen... "det är ju mors dag och så" som mäklaren uttryckte det.

Hur som helst är det kanske ödet som säger att vi inte skulle ha just detta huset. Verkar ju annars helt otroligt att ett annat par, som inte gått på några tidigare visningar, helt plötsligt tar vägen förbi och får en privat visning av huset som resulterar i ett köp på stående fot. Helt osannolikt. Det kommer nog att ta ett tag innan vi blir sugna på att kolla efter hus på allvar igen. Det känns verkligen som att luften har gått ur oss.

I lördags kväll var vi på Peters 30-årsfest på Ritz vilket var mycket trevligt. Det var första gången som vi lämnade bort Alice och det var med viss nervositet kan tilläggas. Morfar Roland fick uppdraget att ta hand om henne och skötte det bra även om Alice var otröstlig under en stund. Hon hade inte sovit sedan tidigt på förmiddagen och var helt slutkörd när vi gick på kvällen, vilket resulterade i en kort men intensiv kamp som snart förlorades. Någon halvtimme efter att vi hade gått sov hon tungt.

Snart har vi köpt hus!

För någon timme köpte vi ett hus i Lyckhem, ett område som hör till Hovås, men som ligger i anslutning till Sandsjöbackas naturreservat. Från huset går man till Oxsjön på ca. 5 min och det är ytterligare några kilometer bort till Sisjön, som är lite större och med bättre badmöjligheter. Det är även nära till havet. Jag skulle tippa att det är ca. tre-fyra kilometer till Amundön, där vi även har vår båtplats. Det kommer bli jättebra så småningom när vi har skaffat båt och kan rulla ner med cykeln till bryggan. Jag lägger upp lite bilder från Hemnet för att spara för framtiden när hemnet-länken inte finns längre.

Vi håller tummarna för att säljarna inte har hoppat på ett högre bud innan kontraktskrivning på måndag samt att överlåtelsebesiktningen inte visar på för många fel och brister. Känns som att det fortfarande är en bit kvar innan vi kan korka upp bubblet.